Såg hemskaste Made-programmet om en kille som ville bli made into a basketplayer. Anledningen var inte att han tyckte det verkade kul eller intressant. Anledningen var att hans pappa inte stöttade honom i hans riktiga kall i livet, vilket var dans och sång. Pappan och bröderna spelade basket (som riktiga män) och hade "ett särskilt band till varandra", vilket han saknade hjärtskärande mycket.
Killen var också gay, vilket pappan ("yeah, he's in the army" och??) tyckte var en stor besvikelse och inte alls stöttade.
Alltså, sjukt provocerande, frustrerande, sorgligt. Ska killen behöva ge upp sin passion för att få bekräftelse av sin egen pappa? Ska han behöva bete sig som en "riktig" man för att pleasa sin familj? Varför ska hans pappa definiera vad en "riktig" man är för honom? Varför får han inte vara sig själv i sitt eget hem?
VADÅ EN "RIKTIG MAN" OCH EN "RIKTIG KVINNA"? SÅHÄR ENKELT ÄR DET:
En riktig man har en snopp och/eller känner sig som en man i hjärtat
En riktig kvinna har en snippa och/eller känner sig som en kvinna i hjärtat
Så kom det en otroligt vis person in i programmet, basketcoachen. Han analyserade problemet och berättade för killen att han (också) växte upp utan pappa och att det finns andra personer i ens omgivning som kan agera mentor. Han tog killen till sig och berättade att han gärna är den personen som finns där för honom. Han ville stödja honom och vara en klippa i stormen. Gud, vilken fantastisk person. Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar