Sedan vi flyttade in på Stengatan har folk sagt att det är ett knarkghetto, vilket vi vägrat att tro på då området verkar mycket fridfullt. Ändå har det någonstans rotat sig en känsla av (stort) obehag när kvällen kommer och trapphuset blir mörkt. Jag brukar trycka på lampknappen, avvakta, lyssna, speja, trippa fram på tårna för att slippa bli yxmördad av någon av dessa omtalade knarkare.
Så idag skulle jag gå med soporna, två mjölkpaket och tre öl, till sopbodan och sedan gå tillbaka till min lägenhet. På väg tillbaka uppfattar jag att öl- och rökgranngubben sitter ute på altanen och bestämmer mig för att låtsas som att jag ej ser honom. Så ropar han på mig, ropar "Oj så vackert!!" och jag svarar "Ursäkta?" han säger "Du vet vad jag menar! " och blinkar med sina svullna röda ögon. Jag skakar på huvudet och svarar tveksamt "nej" varpå han tar tag i sina chipstuttar och humpar dem upp och ned och stryker sig över dem. Av förfäran och chock rusar jag in i trapphuset, struntar i att speja, upp för alla trappor, låser dörren och slänger mig i soffan, äcklad.
Allt detta hade inte varit farligt om inte Christian, åh kära Christian, hade varit och kört motorcykel med sina vänner och jag därför var ensam hemma. För 2 minuter efter jag låst dörren börjar någon plinga, knacka, dra i vår dörr. Hysteriskt. Jag tror först att det är Christian men väl vid dörren inser jag att jag inte hört hans motorcykel komma in på området, vilket hörs rätt väl. Jag förstår då att det är granngubben, tänker han be om förlåtelse? Tänker han tränga sig in i mitt hem och överfalla mig? Jag backar tyst på tårna tillbaka till vardagsrummet där jag likt ett barn drar en filt över huvudet och gråter så saliven rinner (nästan). Gubben fortsätter rycka i dörren, frenetiskt, som om han verkligen SKA in. Och på vardagsrumsbordet ligger Christians iPhone och hindrar mig från att ringa honom. Det blir tyst ett tag i trapphuset men efter bara någon minut låser någon upp dörren och jag tänker att det är nu jag dör.
Det är Christian Gustafsson. Med en avstängd, rullande motorcykel. Med nyckeln nere på gården.
Jag kan inte låta bli att tänka och analysera denna händelse, om hur mycket patriarkatet har med den att göra. Varför var han tvungen att berätta för mig att han gillar mina bröst? Var det en komplimang eller ett konstaterande för att få mig ur balans? Det kunde väl inte vara en komplimang? For det bara ur hans köttiga mun som av sig själv? Vad det bästa svaret skulle vara för att sätta honom ur balans tillbaka? Hur ska jag bete mig när jag går förbi honom? Gå med polokragar eller med min magdansdräkt? Varför kan jag inte slänga soporna i jeans, linne och foppatofflor utan att bli bedömd eller trakasserad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar